Mer om kvällens program

Denna konsert med Norrlandsoperans Symfoniorkester vigs åt några av det sena 1800-talets kanske största melodiker: Johannes Brahms och Antonín Dvořák. Två tonsättare som allt sedan sina glansdagar skänkt och fortsatt skänker musikglädje till lyssnare världen över. Två män av gamla skolan alltså. Men programmet har också en tydlig kvinnlig framtoning. Grekiska dirigenten Zoi Tsokanou gör debut med orkestern under denna turné. Och solist är ingen mindre än Alexandra Conunova – ett starkt lysande stjärnskott på violin-himlen.

Enligt trogen sed bjuder programmet också på inslag av nyskriven musik. Denna gång är det hyllade, svenska tonsättaren Britta Byström som får inleda. Med tydlig framåtrörelse och kontrapunktisk utmejslad melodik, sätter hennes A walk to Brahms tonen för aftonens program. Stycket är en del i hennes serie av parafraser på berömda tonsättare och här tar hon fasta på just Brahms formsäkra och hypnotiskt invaggande tonspråk. Men med en modern touch, där de musikaliska figurerna närmar sig loopar och riff. En öppning som kan ses som en aptitretare, eller bara njutas i egen rätt.

Efter Byströms fantasieggande inledning är det så dags för kvällens stora performance. Den moldaviska violinisten Alexandra Conunova intar scenen i sällskap med Norrlandsoperans Symfoniorkester och Zoi Tsokanou. På menyn står Brahms berömda fiolkonsert i d-dur från 1879. Ett portalverk inom genren, skriven för den ungerska violinist-stjärnan Joseph Joachim som var samtida med Brahms och känt för sin höga svårighetsgrad. Ömsom hyllad, ömsom avfärdad på sin tid, har den kommit att växa till att bli en omisskännlig klassiker. För många idag en glasklar favorit bland de stora fiolkonserterna. Och inte undra på, här finns allt man kan önska sig av en solokonsert, varm orkesterkolorit, dramatiska kontraster och rent himmelska melodiska linjer. Trots sin ekvilibrism, ett verk som helt enkelt glöder av lyrisk skönhet. Conunova har hyllats för sin uttrycksfulla spelstil, på en gång virtuos och varmt inbjudande. Hennes stora genombrott som violinist kom 2012 då hon vann just första pris på Joseph Joachim-tävlingen i Hannover. Alltså namnet på solisten som Brahms en gång tillägnade kvällens konsert. Fiolkonserten är närmast skräddarsydd för henne.

Efter paus är det dags för orkestern att få visa upp sig och det blir i en av världens kanske mest älskade symfonier, Antonín Dvořáks symfoni nr 9 ”Från nya världen”. Den blev omedelbar succé i och med uruppförandet på Carnegie Hall 1893. Det sägs att publiken brast ut i applåder mellan varje sats och det dröjde inte länge förrän symfonin gick varm på varje konserthus i Europa. Den skrevs under den period i Dvořáks liv, då han var chef för det nationella musikkonservatoriet (en på den tiden mycket ansedd utbildningsinstitution i New York). Åren i USA gjorde ett stort intryck på den medelålders kompositören. Under sina resor kom han i kontakt med såväl afroamerikanska spirituals som urfolksmusik.

Dvořák var starkt övertygad om att det var ur denna mylla som den amerikanska musiken borde ta sitt avstamp. Den nionde symfonin är således påverkad musikaliskt av sin tillkomstplats, även om influenserna flyter ihop. Den böhmiska, melodiskt böljande sångtraditionen är också högst levande i den populära symfonin. Kanske är det ändå de amerikanska influenserna och de ibland bluesigt böjda fraserna som får stycket att kännas så modernt än i våra dagar. Åtskillig filmmusik har funnit inspiration i Dvořáks mästerverk, där den gamla världens etablerade formspråk möter den nya världens musikaliska mångfald. Med sin mjuka lägerelds-lika enkelhet och klangliga pampighet, utgör den en behaglig kontrast mot Brahms gastkramande fiolfyrverkeri och blir till en utsökt avrundning på ett program i de stora melodiernas tecken.