Sibelius & Rachmaninov - Mer om aftonens tonsättare

Grażyna  Bacewicz: Konsert för stråkorkester

1. Allegro
2. Andante
3. Vivo

Den polska tonsättaren Grażyna Bacewicz var i början av sin tonsättarkarriär påverkad av Karol Szymanowski och av sin lärare Nadia Boulanger. Senare kom hon att övergå till en neoklassisk stil med folkmusikaliska influenser, och den neoklassiska Konsert för stråkorkester (1948), med inspiration från Bartóks Konsert för orkester och barockens concerto grosso, är hennes oftast framförda verk.

Första satsen bjuder på uttryck som är karakteristiska för denna tonsättare, med rafflande tongångar med en rivig och rytmisk karaktär; medan vi i andra satsen förflyttas till ett fascinerande och lyriskt ljudlandskap. En energisk final med intensiva dansrytmer och överraskande vändningar avrundar detta spännande verk.


Jean Sibelius: Symfoni nr 4 a-moll

I. Tempo molto moderato, quasi adagio
II. Allegro molto vivace
III. Il tempo largo
IV. Allegro

Efter djupdykningen i Bacewicz fascinerande ljudvärldar förflyttar vi oss några årtionden tillbaka i historien, till Sibelius fjärde symfoni från 1911. Verket fick då ett avvaktande mottagande, men räknas idag till hans främsta symfonier. Musiken är präglad av tritonusintervallet, sedan medeltiden känt under epitetet ”djävulen i musiken” och det dissonanta intervallet går som en röd tråd genom verket och bidrar till dess vemodiga atmosfär.

Några år tidigare hade Sibelius i en operation avlägsnat en tumör från halsen och kanske kan de skavande dissonanserna spåras till en rädsla över livets skörhet. Mitt i all skevande harmonik är detta vacker och trösterik musik som med sin kammarmusikaliska skirhet kan förtrolla sin lyssnare. ”Fjärde symfonin representerar en mycket väsentlig och stor del av mig; nog är jag glad att jag har skrivit den”, sade Sibelius.


Sergej Rachmaninov, Pianokonsert nr 3 d-moll

I. Allegro ma non tanto
II. Intermezzo
III. Finale

Rachmaninovs tredje pianokonsert skrevs till hans första Amerikaturné och uruppfördes i New York 1909, med honom själv vid flygeln. Den ryske tonsättaren var själv en gudabenådad pianist och verket anses vara en av de tekniskt mest utmanande pianokonserterna i pianorepertoaren, men den mångfacetterade konserten är långt ifrån bara ett ekvilibristiskt paradnummer.

Förmågan att skapa romantiska melodier var något av Rachmaninovs adelsmärke och musiken är genomsyrad av den nostalgiska atmosfär som han var en sådan mästare i att framkalla, men rymmer också optimism och glädje. Rachmaninov hävdade att det förföriska inledningstemat som genomsyrar verket hade kommit till honom ”av sig själv”, men musikvetare har visat att motivet bär på likheter med en kyrkosång i den ryskortodoxa liturgiska musiken.